Hej! Då var vi i den där veckan mitt i november som vi aldrig kommer minnas om några månader. Allt är grått, tråkigt, tyst och kallt. Skolan rullar på, blir lite glad när man börjar se slutet samtidigt som man ser alla uppgifter som ska vara klara. Att jag har några spelningar att se fram emot gör det självklart lite lättare, men allt känns så långt bort.

Längtar verkligen till att stå där igen på klubben, bara en av flera hundra som skriker med i texterna som på något sätt betyder något för nästan alla. Att gå på gig blir nästan som en terapi för mig, glömmer allt och bara njuter. (Hatar förövrigt ordet njuter, kanske borde använt nåogot annat. Må som ypperst? Nej det hamnar också på skyffellistan. Vad skyffellistan är kan vi ta någon annan gång, men antagligen känner alla mina få läsare mig och vet redan vad det betyder lmao )

Apropå terapi, lite så är det jag försöker använda träningen nu. Att gå och träna tar ju inte bara tid (synd att jag inte hann läsa den där tråkiga boken idag heller..), man släpper ju också tankarna. Fokuserar bara på att pressa mig lite lite mer, öka pulsen liiiite till och hålla ut de två minutrarna som är kvar av låten. Sen är väl inte endorfiner helt fel heller. heheaoh

Nej nu får jag återgå till svenska lektionen och fortsätta analysera den där tråkiga novellen. Eller kanske ska jag ringa och väcka Fanny igen?